 Vi står på balkongen till vårt hotellrum, ser bort över nejden. Där, i ett dimhöljt fjärran, skall Ararat ligga. Berget där Noa hade turen - eller kanske oturen - att stranda med sin ark, fylld av exemplar från jordens alla djurarter. Om man skall tro på berättelsen i Bibeln. Vi har förstått att vi skulle kunna se åtminstone bergets topp vid gynnsamt väder och från en bra position.
Positionen borde vara bra, hotellets fjortonde våning i staden Jerevan i Armenien, men vädret kunde varit bättre.
Himlen är jämngrå med mörkare moln som snabbt rör sig under himlavalvet. Vid horisonten en kompakt mörk vägg och böljande konturer. Utsikten att få en glimt av Ararat föreföll därför mycket små, men vi står tålmodiga kvar. Och långsamt ljusnar det vid synranden. Det mörka töcknet tunnas ut och plötsligt sänder solen ner ett knippe strålar genom en spricka i molnen. Solljuset träffar en bergstopp med bländande kraft. Moln och dimma är i ständig rörelse strax under bergstoppen.
Vi försöker att fotografera, men förevigandet blir till hälften misslyckat. Vi hinner bara ta en bild. Sedan är allt över. Vi väntar en stund på ett nytt under. Men det kommer inte.
Vi riktar våra kikare ner mot marken inunder oss och vi förstår nu att vi befinner oss på jordbävningshärjad mark. Inunder oss finns många hoprasade och mer eller mindre skadade byggnader. Gemensamt för dem tycks vara att alla utrymmen bebos där så finns någon som helst möjlighet.
På smärre markplättar mellan ruinerna leker barn, kvinnor hänger tvätt, eldar brinner och fjäderfä sprätter.
Nedanför en brant stenig backe finns ett litet fyrkantigt torg kantat av gatlyktor som var så sagolika att de kunnat härröra från Tusen och en natt.
Vi har sett dem i dagsljus och nu vill vi beundra dem i kvällsljus.
Mörkret faller snabbt i den här delen av jorden så det gäller att vara på plats.
Det är vi. Vi väntar, men ingenting händer. Det enda ljus vi ser kommer från kringliggande hotell och barer.
Till slut försöker vi på blandade språk fråga
en man när ljuset skulle tändas. Han ser granskande på oss och svarar: ”Aldrig!”
Med försiktiga steg, för att inte snava på jordbävningsresterna går vi åter till hotellet. I de nerrasade husen skymtar svaga ljus, milda och stilla
som snölyktor.
Från balkongen ser vi ingenting av Ararat.
Mörkret är totalt.
|
