VI BÖRJADE ALLA DAGAR med en kopp varm choklad och rågsiktsbröd med ost nere på kaféet runt hörnan.
Sedan startade den stora folkvandringen, som ett lämmeltåg in genom Postgirots portar och ner till garderoben som var dagens FÖRSTA propp. När kläderna var avyttrade hamnade man vid dagens ANDRA propp, den oändliga kön vid Pater Noster-hissarna. För den som aldrig hört talas om en dylik hiss, tarvas en enkel beskrivning. Anordningen bestod av två vertikala transportschakt och i dessa löpte ett radband av hisskorgar. Eftersom hissarna var igång oavbrutet tvingades man hoppa av och på i farten. Till sin hjälp hade man handtag både på väggen utanför korgarna och i själva hisskorgen. Innan vi fick använda oss av detta unika transportmedel, fick vi en praktisk genomgång av hur detta skulle nyttjas. Verkade inte alltför komplicerat.
En efter en gled flickorna in och försvann upp i taket. Så blev det min tur. En tom hisskorg uppenbarade sig ur djupet. Jag tog sats och lyckades i farten få grepp om ett handtag att hålla mig i. Det var fel handtag. Det jag hade greppat satt fast på väggen utanför korgen, som nu med hisnande fart började glida uppåt. Eftersom mina fötter befann sig på hisskorgens golv och händerna fastklamrade i ett handtag på väggen utanför, så började jag alltmer hamna i ett sorts horisontalläge, på väg mot nån sorts uppochnerställning. En tillskyndande instruktör vrålar: "Stoppa hissarna!" Med förenade krafter släpar man ut mig ur korgen och jag blir påmind om mina krumbukter på bock och plint i skolan. Det var bara jag som fick släpas av dessa redskap.
|
