MAN ANKLAGADE MIG UNDER LÅNG TID EFTERÅT
Man sade att jag måste haft ett finger med i spelet. Att jag var köpt av greven. Men så var det inte. Jag hade ingenting med hennes olycka att göra. Att hon rövades bort - för jag kan inte se det på annat sätt - hade inget med hennes besök hos mig att skaffa. Jag bor intill Johannes kyrka. På Norrmalm i Stockholm. Hela stadens befolkning känner till min existens. Man behöver varken vara kung eller greve för att veta var jag håller hus. Om någon följt efter hennes vagn den där olycksaliga kvällen, om någon hört henne bulta på min port, så måste det ha varit en tillfällighet. Hon hade bedyrat att ingen visste att hon skulle besöka mig. Det hade snöat hela dagen. Kanske var det spåren av vagnshjul, av hästhovar, av hennes nätta kängor, som avslöjade henne. Eller kanske var det bara så att man spionerade på henne. Jag vet inte. Jag vet bara att hon kom på en oanmäld visit. Klockan i Johannes kyrktorn hade slagit elva tunga slag. Det var en timma kvar till midnatt. Jag skulle just gå och lägga mig. Plötsligt tyckte jag att jag hörde ett ekipage komma körande förbi utanför mitt hus. Strax därpå kom slagen. Inte tunga och fordrande. Snarare lätta. Lite tvekande. Som av en knuten kvinnohand. Jag blev inte överraskad. Jag hade ofta besökare sent om kvällarna. En ny serie bultningar hördes, nu mer intensiva, hårdare. Jag antog att det var någon av mina vänner från gatan som önskade en sovplats vid brasan. Jag drog schalen tätare om axlarna och gick ut i farstun. När jag gläntade på ytterporten svepte en iskall vind in genom springan. Så hörde jag en vädjande stämma: "Snälla Mamsell Arfvidsson, låt mig få komma in!"
Så här börjar inte berättelsen, men så här har den beryktade sibyllan berättat, efteråt.
|
