Om mina böcker - På andra sidan dödens fält

”Ska´ru ha en stänkare?”
Stewarden stannade med drinkvagnen vid min plats inne i planet. Han hade sagt något på turkiska som jag inte förstått, men av hans position att döma borde det ha varit ett erbjudande om något drickbart. Jag skakade på huvudet och fick en whisky med is. Jaha, tänkte jag, här gällde det tydligen att gilla läget. Kanske var det något med sprittraditioner i denna del av världen, för vi befann oss i luftrummet mellan Istanbul och Dushanbe.
Jag skulle ganska snart bli varse hur rätt jag hade.
Medan jag satt där med den oönskade drinken i min hand, gick tankarna till den första flygsträckan Arlanda-Istanbul och de av mig tveksamt uppskattade medpassagerarna.

Vi var redo för takeoff och personalen hade just börjat räkna passagerarna, när en äldre vithårig herre i kostym kom skyndande utmed gången. Han bar en till synes tung portfölj och hade en tidning under armen. Jag hann precis tänka ”hoppas han inte ska sätta sig bredvid mig” när han stannade vid min seat 24B och sa ”merhaba”. Därefter försökte han mödosamt kränga sig ned på stol 24C bredvid mig. När han flåsande lyckats med detta konststycke, placerade han portföljen under framförvarande säte och stoppade ner tidningen i nätet. När han ålat färdigt i det trånga sätet log han mot mig. Jag svarade med en nick och försökte le vänligt tillbaka, samtidigt som jag tänkte mindre vänliga tankar inför den stundande flygsträckan. Fönsterplatsen var fortfarande ledig, men det var ännu någon minut kvar tills vi skulle lyfta. Jag plockade fram Stieg Larsson och försökte koncentrera mig på hjältinnans tatuerade kropp. Då hördes ett tydligt ”excuse me” och i mittgången vid vår stolsrad stod givetvis personen som skulle ha 24A, fönsterplatsen. Det var en man i 30-årsåldern, troligen asiat, kanske indier eller möjligen var han från Pakistan, och han trampade lite otåligt samtidigt som han höjde och sänkte ögonbrynen. Både jag och den vithårige förstod att det var dags att åla sig upp igen, kränga sig ut i gången och lämna plats åt personen som – givetvis – skulle sitta längst in. Man hade väl varit på bio!
Asiaten – eller vad han nu var – gled mödosamt in och dunsade ner på fönsterplatsen. Själv borrade jag ner ansiktet i min bok, men det dröjde inte länge förrän jag fick en vänsternäve in från höger, mitt framför ansiktet, varpå Stieg Larsson var ytterst nära att ramla ner mellan mina fötter. Den vithårige hade vecklat ut sin dagstidning (modell Dagens Nyheter). Han log ursäktande och jag tvingades sedan att under nästan en hel timme läsa turkiska nyheter på hans tidnings vänstersida. Min Millenniebok var inte att tänka på. Jag slöt ögonen och försökte koppla av istället. Kanske kunde jag slumra ända till Istanbul och hoppas på att mina medpassagerare hade viktiga ärenden att uträtta där.