Om mina böcker - Vi kallades dagmammor

KVINNAN LIGGER FRAMSTUPA PÅ KÖKSGOLVET. Det är blod på trasmattan och hon kräks oupphörligt. Det är tyst runtomkring henne, men genom den halvöppna terrassdörren hör hon en bil rivstarta. Då börjar hunden yla. Det spöklika ljudet får henne att förtvivlat söka orientering i medvetandet. Vad är det som har hänt? Varför har hon så ont? Varför kommer inte hunden inspringande som han brukar. Dörren är ju öppen. Hon känner vinddraget utmed golvet. Och hon kräks igen. Hennes huvud spränger. Ryggen är alldeles avdomnad och när hon försöker resa sig skriker hon rakt ut av smärta. Långsamt släpar hon sig fram mot diskbänken. Hon stönar.

Något droppar ner på halsen. Men hon förstår inte varför det känns så blött på kinden. Hon gråter ju inte. Hon är så förlamad av skräck att hon inte ens kan gråta. Hon drar med handens avigsida över den våta kinden och upptäcker då till sin fasa varför den är så våt. Handen blir alldeles blodig. Utan att riktigt förstå hur hon bär sig åt, kommer hon ändå upp mot diskbänken och kan vrida på kranen med kallvatten. Bruset får henne att plötsligt minnas ljudet av forsen utanför stugan där uppe i Roslagen. Vattnet färgas rött innan det sörplande försvinner ner i avloppet.

Hon måste ha slagit sig när hon föll. Kanske bordskanten är vass.
Måste köpa såna där rundade grejer att trycka dit så inte barnen...

Var är barnen? Längre hinner hon inte tänka innan hon faller ihop och blir liggande.